Ljudkonsten har av tradition ingen särskilt stark ställning i Sverige, vilket egentligen är lite märkligt. Konstnärliga experiment har inte varit något främmande på den svenska konstscenen, något som bland annat 60-talets ”öppen konst” är ett gott exempel på. Men lika säkert är det att innovationerna haft svårt att slå rot i den svenska konstmyllan. Det har liksom varit problematisk för flera olika uttryck att dela på scenutrymmet, och alltför ofta har det blivit den talang som lierat sig med de maktfullkomligaste konstprofessorerna som kammat hem spelet. Örjan Wallerts strama och välgjorda utställning känns mot denna mörka bakgrund som något av en sympatisk släktbjudning, där en personlig historia görs levande i nuet. Wallert kombinerar minimala objektmålningar med ett egenhändigt soundtrack, som förmedlar en lätt kontemplativ känsla. Någon gråskäggig konceptualism är det dock inte fråga om. Det finns en underfundig humor närvarande, som märks i små och omsorgsfullt utplacerade detaljer. Ett par monokroma ”målningar” uppresta mot väggen visar sig vara bordsskivor med aluminiumbenen hopbuntade alldeles i närheten. Och i ljudfigurerna studsar plötsligt beats till som talar om något helt annat än elektronmusikalisk meditation. (Adress: Tjärhovsgatan 19)

Anders Olofsson

Aktuellt 2004-08-27